Roller i detta land
De ar sa fruktansvart efter vad galler konsroller i detta land. Att kvinnorna ar hemma med barnen ar inte konstigt. Det ar mer konstigt ifall hon jobbar. Mannen jobbar hela dagen, kommer hem, leker lite mer barnen, sen, slappar han. I var familj gor Joanna allt hushallsarbete. Stadar, tvattar, diskar, lagar mat, ALLT! Sager inte att Nick ar lat eller nagot men jag tycker bara att det ar sa stenaldersbeteende. Jag skulle personligen kanna mig riktigt liten ifall jag var tvungen att sluta jobba och vara hemma hela tiden. Mammaledig maste man ju fa vara, men inte mer an sa.
For det forsta, barn lar sig fortare att vara med andra och blir mer sjalvstandig. Nu sager inte jag att det galler alla, eller att jag har nagra bevis for detta men det ar bara sa jag kanner just nu. Tex, James har inga vanner direkt. Han leker inte med nagon nar vi gar till parken. Han blir bara arg eller nervos nar nagon kommer fram. Han ar ett underligt barn men sa underbar! Han far mig att skratta varenda dag.
Iforsig gar det bra nar Joanna ar borta, fast han sager hela hela tiden, mummy, mummy, mummy, och jag svarar tillbaka, hon ar inte har nu. Snart ar hon det. Hemma. Hon ar hemma. Lille barn.
Horde nagra kvinnor i parken som pratade om deras kompis som hade en sadan valuppfostrad ettaring att det inte kunde vara sant. "Tank om man hade en sadan!"
Okej, ett, valuppfostrad ettaring!? Vad sjutton menar de? Barn ar olika. Vissa ar lugna, gor ingenting, medan vissa skriker konstant. Jag skulle inte vilja att mitt barn satt tyst hela tiden och lyssnade till allt man sa. Ja, klart, det skulle val vara skont men det ar inte naturligt. Hur ska de da lara sig att uttrycka hur de kanner, veta vad ilska ar, eller tom gladje? Man maste fa sina utbrott ibland. Skrika, uttrycka det man kanner, men inte hela tiden eller till saker som ar helt onodiga. Men barn visar sina kanslor sa och det bara att ta emot och sen forsoka prata med barnet om varfor han/hon blev arg, vem som gjorde vad istallet for att forsoka gora det till "det perfekta barnet".
En annan sak, hor inte till amnet alls, som jag har tankt pa idag hande i skolan imorse. Vi pratade om hemlosa och nagra tyckte att hemlosa manniskor ar lata som helt enkelt inte orkar skaffa sig ett liv. Ojoj. Tror de att nagon vill frivilligt vara hemlos? Vissa hemlosa tror jag fastnar i nagot slags monster, skaffar sig ett gang de kanner sig trygga med och vagar helt enkelt inte komma ifran sitt liv, eftersom de ar radda for det nya. Tank om de misslyckas, eller sa tanker de att det ar ingen ide langre. Det ar helt enkelt mening att jag ska vara hemlos.
Tank om man aldrig har upplevt vad ett normalt liv, en normal uppvaxt ar, eller om man har forlorat allt man har agt, och tillbringar sitt liv pa gatan helt plotsligt. Fatta vilken katastrof. Man orkar ju inte ta tag i saker sa latt. Det galler ju att overleva dagen forst och framst. Hemlosa ar absolut aldrig lata. De ar manniskor som har hamnat snett i livet och forsoker leva sitt liv sa gott det gar, precis som alla andra manniskor.
Ibland sa far man ju tanka lite pa vad man sager!
