johannailondon

Det har ar ju bland det storsta jag nagonsin gjort. Tagit mig till en storstad, helt sjalv, kanner inte en kotte, och bara borjar leva mitt liv. Det tar ett tag innan allt sjunker in och man fattar att man ar har. Det har varit lite for mycket i borjan. Men nu nar min familj har varit borta i nagra dagar har jag haft tid att tanka pa saker annu mer, saker som har hant hemma, hur mitt liv varit hittils och vad jag verkligen vill gora i framtiden.

Det ar saker som poppar upp redan nu. Man inser snabbt vilka man verkligen saknar och varfor man inte saknar andra. Saker faller plats. Sa som min rubrik sager, man ar tvungen att aka bort for att hitta sig sjalv, den man verkligen ar och den man vill vara. For det ar forsta gangen jag bor hemifran. Allt jag gor baserar sig pa mina egna beslut, ingen annans. Jag bestammer allt jag gor sjalv. Och det borjar allt mer att sjunka in. Vilken kansla! Jag ar min egna person och jag gor vad jag vill! Alla beslut jag tar ar mina. Alla misstag jag gor maste jag sjalv ta ansvar for.

Det ar lite av en kanslomassig resa just nu. Gamla kanslor kommer latt upp nar jag borjar tanka pa nagon eller nagon speciell situation. Tex Philip. Kan lyssna en sek pa nagon lat och sa kommer tararna pa en gang. Eller om jag kollar pa TV och sitter och garvar for mig sjalv och tanker" Shit, det dar hade hon/han alskat". Vilket gor mig dessto gladare for da vet jag hur mycket folk betyder for mig.

Ska aldrig mer klaga pa nagot hemma! Och ska ALDRIG mer klaga pa SL. Har gar ju inte tunnelbanan pa natten, aldrig nagonsin. Sa mycker karlek till SL. Onskar att du var hos mig just nu.